Vi har även ställts inför ännu en prövning – ”systemisk histiocytos”.

Det är så ovanligt att t.o.m. veterinären behöver läsa på om vad det innebär.
Jag kommer att posta så mycket relevant information jag kan här samt även försöka beskriva händelseförloppet i Goofys fall.

To be continued…

Jag har dock för avsikt att aktivera den lite igen, om inte annat med bilder och sådant.

Som de flesta nu redan vet, repade sig Goofy på ett förvånansvärt bra sätt och har idag inga synliga men förutom att han inte är riktigt lika böjbar i leden.

Han far fram som vanligt och det är fortfarande i ett överenergiskt tempo, även om somliga tycker att han lugnat ner sig.

Alla inblandade på SLU har gjort ett strålande jobb som jag är dem evigt tacksam för!

Jag menar nu inte att tigga eller ens be om någon ekonomisk hjälp, men vill ändå öppna upp möjligheten för att kunna lämna ett helt frivilligt bidrag till dessa kostnader.
Tyvärr verkar inte WordPress tillåta vilken kod som helst, vilket gör att donationsknappen till vänster inte är ”automatkonfigurerad” som jag tänkt.

PayPal är dock både väldigt enkelt och säkert och bortsett ett eget konto där, behövs endast en e-postadress till mottagaren.

I det här fallet används adressen: galnegoofy (at) gmail.com

Jag garanterar att alla eventuella bidrag kommer att gå oavkortat till dess syfte.
Skulle nu Bill Gates eller annan tät person förbarma sig ordentligt, kommer ev. överskott att gå till ett tilltänkt projekt för att främja hundar i omnejden.

Mer om det längre fram.

Inget får gå till spillo.

Efter att Goofy blivit sövd var det då dags för beskedet.
Det var en del pillande för att få av gipset i en del och sedan nysta upp lagrena av ”stoppningsvadd” inuti.
Såret såg dock jättefint ut och veterinären benämnde det ”kan inte se finare ut än såhär”.
Han hade även klarat sig helt från skavsår, något som annars är väldigt vanligt vid gipsning.
Det var en otrolig lättnad att se och höra att det såg så fint ut.
(Bilder längre ner. Känsliga varnas lite.)
Senorna verkade också ”svara” som de skulle, men har ännu en hel del läketid kvar.
Så efter att stygnen plockats bort, åkte gipset på igen och ska sitta till nästa torsdag, då det är dags för nästa återbesök.
Då är planen att räta ut tassen något och sätta ett nytt gips i det läget.
Därefter ska det sitta i minst tre veckor. =/

Men han är så tuff, glad och underbar.
Han hoppade och hälsade så glatt på veterinärerna, samma som förra gången stack honom med nålar och grejade.
Inte heller nu var det några problem att varken lyssna på hjärta, ge narkosspruta eller något annat.
Och så är han så mysigt flummig när han sedan blir väckt och fortfarande är groggy. =)
Det är horisontalläge på sin kudde som gäller för hans del just nu.

Även jag skulle nog må bra av samma sak. Det har varit och är en väldig stress på olika sätt kring allt detta. Dels känner jag mig som världens tråkigaste husse som hindrar honom från att springa och härja och dels är det en stor oro över läkningen och hållbarheten på gipset.
Sedan har vi förstås den ekonomiska aspekten. Trots försäkring har kalaset hittills gått på många sköna tusenlappar, något som det inte riktigt var budgeterat för.
I morse när jag vaknade hade jag ont i halsen och det känns som att en rejäl förkylning är på antågande, vilket inte underlättar konstruktivt tänkande eller motverkar stress.
Jag kanske skulle ta och stifta en Goofy-fond för frivilliga bidrag?
Fast jag gillar inte att tigga hjälp, särskilt inte ekonomisk sådan.

Trasig tass på bättringsvägen.

Trasig tass på bättringsvägen igen.

När det äntligen blev tyst och lugnt igen, frestade de med hamburgare som de grillade.
Inte heller de fick jag leka med.

Fast på kvällen fick jag vara med och leka.
Då skulle jag tydligen vara något som kallades ”publik” under tiden de stod och hoppade runt med några fåniga plastgitarrer på magen. Nisse satt mest och slog med några pinnar på sina plastbitar.
Vilket slöseri med pinnar!

Klart frustrerande att inte få springa på de där stora åkrarna som finns därute.
Jag försökte vid några tillfällen, men lyckades inte rycka kopplet ur husses händer.
Dumma tass!

Men en skön helg ändå!

Softar i gräset ute vid torpet

Det tar på krafterna att softa.

Kan ju inte baaara ligga still och softa. Måste ju motionera lite också.

Idag var vi på ett första återbesök hos veterinären.
De ville se så att inte såret visade tecken på infektion och liknande.
Goofy var i vanlig ordning överlycklig över att träffa så mycket människor och hälsade som sig bör på veterinärerna med hopp, svansviftning i 180 och många blöta pussar.
Jag vet inte varför de ansåg att det skulle vara bra med lite lugnande innan de satte igång?

Han sade inte ett pip när han fick sprutan i nackskinnet och sedan fortsatte han att vifta glatt på svansen tills han somnade på golvet efter ca. 15 min.
Han hann dock med en sista liten viftning precis när veterinären kom tillbaka.

Bandaget klipptes bort och sedan lirkades gipset av.
Det var redan delat, så det gick att återanvända efteråt.
Såret såg jättefint ut och hade inga antydningar till infektion alls, så det var bara att linda om det igen och sedan trixa tillbaka gipset och fixera detta med ny lindning.
Efteråt fick han en till spruta för att vakna till liv och sakta men säkert återkom han till verkligheten igen.
Han var lite groggy men ändå glad. Nu var han dock inte riktigt lika ivrig fram till andra hundar och människor, vilket var väldigt skönt för husses del.
Det är nämligen inte så att saker och ting går sakta eller att det är någon skillnad i hetsen framåt med drag i kopplet m.m. bara för att han råkar ha tassen i gips i ett högst onaturligt läge.
Tvärtom är det nästan högre tempo och mer dragande, då det verkar som att han får upp farten på sitt hoppande och sedan inte vill sakta ner igen.

Nu minns jag inte exakt, men dagens besök kostade ca. 11-1 300 kr.
Visserligen behöver jag bara betala 155 kr. i regleringsavgift, så gör de upp direkt med försäkringsbolaget. Men det tickar på och plötsligt känns 20 000 inte sådär vansinnigt mycket längre.
Det blir minst två, sannolikt tre ytterligare återbesök innan gipsen är borta ur bilden. Sedan väntar sjukgymnastik, som inte kommer att omfattas av försäkringen.
Men det tar vi då. Önskar dock att jag hade hunnit få ihop en lite större buffert igen. Kastreringen var ju planerad men kostade även den sina sköna tusenlappar.
Jag får väl dra igång en fond för frivilliga bidrag på Facebook eller nå’t.
Det hade jag dock tänkt spara till mina tankar på ett hundrastgårdsprojekt framöver.
Jag ska dock ta och se över hemmet och se vad som kanske går att sälja.
Nåja.
Det är bara pengar.
Huvudsaken är att Goofy läker ihop och blir kry igen

Något som kommer att underlätta enormt mycket är att jag får disponera en bil de kommande veckorna.
Tusen tack till Nisse & Dea för det!
Då kommer vi att kunna ta oss obehindrat till jobbet och andra ställen.

Däckad av narkos

Här ser man såret och även hur gipset är konstruerat.

Kameran i mobilen är inte lysande, men det ser alltså jättefint ut även om det samtidigt ser ganska läskigt ut.

Så gott som ny, i väntan på att uppåt-tjacket ska göra sitt jobb.

Vi kan avsluta med lite muntrare tongångar.
Den första, väldigt korta (papsen är inte riktigt överens med tekniken) videon är precis när Goofy kommer ut i väntrummet när vi ska hämta honom.

Den andra är när vi landat hemma och mat-testet genomförs med beröm godkänt resultat.

Tid är bokad för återbesök redan på måndag 21/9 kl. 13:00.
Han ska äta antibiotika och smärtstillande enligt medföljande recept.”

Just nu har jag inte så mycket mer att tillägga. =/

Jag skriver lite mer ingående om läget senare.

Goofy och Malte fann varandra direkt, även om Malte var aningen avvaktande inför Goofys lite smått överenergiska hälsningsfraser med mycket tjo och tjim.

Vi hann ungefär 100 meter bort på grusvägen när det hände.
Goofy tjuter till lite – så lite att jag knappt reagerade, utan trodde att det hörde till leken – och efter en stund ser jag att han blöder.
Min första tanke var att klon som jag råkade klippa lite för långt igår, hade gått sönder igen och börjat blöda.
Men det skulle inte blöda så där mycket i så fall.
Definitivt inte.

När jag kommer fram till Goofy ser jag att det bokstavligen pulserar ut blod ur ett stort och djupt jack i tassen på honom.
Med största sannolikhet har han hoppat rakt på en glasbit och skurit upp den.
Rejält!

Jag får iväg honom till en gräsplätt där jag får ner honom liggandes. Därefter sliter jag av mig tröjorna och börjar linda min t-shirt så gott jag kan runt tassen och sedan göra fast den med bältet.
Det höll dock inte ihop utan jag fick göra om det flera gånger allt medan blodet fortsatte pulsera.
Maltes matte slet också hon av sig sin (vita) kofta och försökte använda den också, men vi insåg att detta inte skulle hålla.
Och nu började det bli bråttom.
Mina händer var alldeles dränkta i blod och det kändes helt overkligt.
Jag drar åt det provisoriska förbandet och lyfter sedan upp Goofy och springer så fort jag kan med 30 kg. i armarna, bort till vårdcentralen där vi bad om och fick fantastisk hjälp av sköterskorna där.
De kom ut med tryckrulle och gasbinda och kunde efter lite trixande få till ett riktigt tryckförband som lyckligtvis stoppade blödningen.
De hjälpte till att kolla upp telefonnummer och ringa till veterinärer; de kom ut med en stor filt som vi kunde lägga Goofy på, så han skulle slippa ligga på på marken på de kalla plattorna.

Jag tror det var tre-fyra personer ur personalen där som var ute till slut!
Jag är så otroligt tacksam för deras hjälp!

Goofy är en tuffing och trots att han förlorat så mycket blod (vet inte alls hur mycket, men det krävdes tydligen sex sköljningar av min t-shirt innan vattnet gick mer åt rosa, meddelar mamsen) och sannolikt hade både ont och var skärrad, viftade han glatt på svansen under filten när Malte kom fram och slickade honom på nosen. Han var även väldigt mån om att hjälpa till att tvätta bort blodet från mina händer och sig själv.
Min tuffing!

Jag ringde veterinären som jag var till och kastrerade honom, men de hade så mycket att de inte hade möjlighet att ta emot. Veterinär nummer två svarade inte alls och då återstod bara Ultuna som alternativ.
Då var ju nästa krux hur tusan vi skulle ta oss dit.
Plötsligt kände jag mig som världens ensammaste och kunde inte komma på någon alls som har bil som jag kunde ringa.
Pappa var på kurs och hade inte telefonen med sig. Grannen jag kom att tänka på hade bara en trasig bil just nu.
Maltes matte fick dock tag på sin man som hon beordrade att åka från jobbet inne i stan för att komma och hämta oss.
Det kändes verkligen som världens längsta halvtimma innan han äntligen kom.

Efter att vi fått hjälp med tryckförband vid vårdcentralen.

I bilen blev Goofy alltmer loj och slöt ögonen och var oroväckande still. Inte så att jag trodde att han skulle dö, men väl bli medvetslös eller nå’t, vilket nog inte hade varit helt bra.

När vi väl kom till Ultuna och öppnade bildörren, kvicknade han dock till lite grann igen och skulle prompt upp och sitta. Det var ett sådant där riktigt hjärtskärande och gnyende skall han gav ifrån sig när han stödde sig på tassen och blev påmind om att han var skadad.

Vi fick låna en bår som vi rullade in honom på och sedan fick vi vänta i ett eget rum. Det tog väl en timma innan veterinären kunde komma in till oss.
Men Goofy verkade pigga på sig alltmer och vid ett tillfälle ville han t.o.m. väldigt gärna upp och fram och hälsa på en kvartett med jyckar som gick förbi i korridoren.

Väntan på Ultuna...

Han var jätteduktig även där och låg snällt kvar (vilket kanske känns självklart för oss, men knappast för honom) på golvet även fast det både skälldes, gnälldes, gnyddes och annat runt i kring.
Av filten vi fick låna från VC, gjorde jag en liten kudde för att ha tassen i åtminstone hyfsat högt läge. Han fann sig även i det.

Mer väntan...

Veterinären som till slut kom in till oss var väldigt lugn, trevlig, förstående och bra. Hon lyssnade på hjärtat, kollade tandkött efter tecken på blodbrist och lite andra allmänna undersökningar för att se så att han inte hamnat i chock eller mådde dåligt på andra sätt.
Hon sa att han var vid väldigt god vigör, under omständigheterna och att jag inte behövde oroa mig över hans hälsa på det viset.
Hon förklarade att det finns en ganska stor risk att en eller flera senor gått av vid tassen och att han då skulle behöva sövas och opereras.
Av den anledningen valde hon att låta tryckförbandet sitta kvar tills dess de kunde titta noggrannare på honom. Risken fanns ju annars att de tar bort förbandet bara för att konstatera att ”ja, vi måste söva” och då måste försöka få dit ett nytt förband igen, vilket kanske inte blir lika bra och det till slut gjort mer skada än nytta.

Och ännu mer väntan...

Vi bestämde också att han skulle stanna kvar där direkt, så jag slapp sitta halva natten och vänta bara för att sedan ändå kanske få åka hem eftersom han behöver opereras.
Så vi gjorde alla papper klara och sedan fick jag se min krigare linka iväg med veterinärtjejen.
(Hon gick iväg med honom först, så att han inte skulle uppleva det som att jag gick ifrån och lämnade honom där.)
Men han följde så glatt med henne och tittade knappt åt mitt håll (*lite snyft*).

Det kändes märkligt att komma ut därifrån utan Goofy och med bara filtar, en matskål, en flaska vatten, försäkringspapper och ett koppel.
Papsen kom och hämtade mig och sedan har kvällen ägnats åt att rapportera till mamsen plus att vi gick förbi Maltes matte och lugnade henne också.
Hon blev tydligen väldigt chockad och uppriven efter allt som hände.

Nu är han dock på det bästa stället han kan vara på just nu och jag är så glad att det gått så bra som det gjort.
Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över alla människor som hjälpte till, särskilt personalen på vårdcentralen för deras enorma engagemang.
Och till Malte-husse, som stack iväg från sitt jobb bara för att skjutsa oss!

Det är dock väldigt tomt här hemma nu.
Ingen slyngel som kommer farande och viftar ner allt i sin väg med sin svans när jag ropar.
Ingen sjusovande yngling som drömmer, gnäller, skäller och springer i sömnen.
Och snarkar.

Nu kan jag bara vänta på att de ringer och meddelar hur det gått.
Jag är så glad att jag inte snålade in på försäkring. Veterinären tippade nämligen på mellan 5-10 000 kr.
Jag ber till min diffusa men ändå högre makt att han klarat senorna och ”bara” behöver sys ihop.
6-8 veckor med gipsskena känns som ett smått påfrestande alternativ.
Men så länge jag får hem min älskade slyngel i en bit spelar ingenting annat någon roll just nu.

Självrisker och annat är bara pengar.
De går att skaffa nya.

Älskade Goofy.
Älskade tuffing.

I natt får husse sova ensam...

(Sedan vill jag långsamt strypa alla idioter som slänger och krossar glas ute i naturen.)