Galne Goofy's Blog

Idag är det husse som tar bloggen i anspråk.
Jag sitter nu här efter en lång och påfrestande eftermiddag.
Den började i det här fallet vid tre-tiden, då det ringde på dörren.
Utanför stod Malte och hans matte och ville gå ut.
Jag har länge tänkt att Goofy ska få leka loss med Malte, som är en border collie och i lite bättre storlek än alla andra hundar vi träffat på.
Och nu när han varit konvalescent så länge, skulle det ju vara ypperligt att de två fick springa av sig nere på åkrarna.

Goofy och Malte fann varandra direkt, även om Malte var aningen avvaktande inför Goofys lite smått överenergiska hälsningsfraser med mycket tjo och tjim.

Vi hann ungefär 100 meter bort på grusvägen när det hände.
Goofy tjuter till lite – så lite att jag knappt reagerade, utan trodde att det hörde till leken – och efter en stund ser jag att han blöder.
Min första tanke var att klon som jag råkade klippa lite för långt igår, hade gått sönder igen och börjat blöda.
Men det skulle inte blöda så där mycket i så fall.
Definitivt inte.

När jag kommer fram till Goofy ser jag att det bokstavligen pulserar ut blod ur ett stort och djupt jack i tassen på honom.
Med största sannolikhet har han hoppat rakt på en glasbit och skurit upp den.
Rejält!

Jag får iväg honom till en gräsplätt där jag får ner honom liggandes. Därefter sliter jag av mig tröjorna och börjar linda min t-shirt så gott jag kan runt tassen och sedan göra fast den med bältet.
Det höll dock inte ihop utan jag fick göra om det flera gånger allt medan blodet fortsatte pulsera.
Maltes matte slet också hon av sig sin (vita) kofta och försökte använda den också, men vi insåg att detta inte skulle hålla.
Och nu började det bli bråttom.
Mina händer var alldeles dränkta i blod och det kändes helt overkligt.
Jag drar åt det provisoriska förbandet och lyfter sedan upp Goofy och springer så fort jag kan med 30 kg. i armarna, bort till vårdcentralen där vi bad om och fick fantastisk hjälp av sköterskorna där.
De kom ut med tryckrulle och gasbinda och kunde efter lite trixande få till ett riktigt tryckförband som lyckligtvis stoppade blödningen.
De hjälpte till att kolla upp telefonnummer och ringa till veterinärer; de kom ut med en stor filt som vi kunde lägga Goofy på, så han skulle slippa ligga på på marken på de kalla plattorna.

Jag tror det var tre-fyra personer ur personalen där som var ute till slut!
Jag är så otroligt tacksam för deras hjälp!

Goofy är en tuffing och trots att han förlorat så mycket blod (vet inte alls hur mycket, men det krävdes tydligen sex sköljningar av min t-shirt innan vattnet gick mer åt rosa, meddelar mamsen) och sannolikt hade både ont och var skärrad, viftade han glatt på svansen under filten när Malte kom fram och slickade honom på nosen. Han var även väldigt mån om att hjälpa till att tvätta bort blodet från mina händer och sig själv.
Min tuffing!

Jag ringde veterinären som jag var till och kastrerade honom, men de hade så mycket att de inte hade möjlighet att ta emot. Veterinär nummer två svarade inte alls och då återstod bara Ultuna som alternativ.
Då var ju nästa krux hur tusan vi skulle ta oss dit.
Plötsligt kände jag mig som världens ensammaste och kunde inte komma på någon alls som har bil som jag kunde ringa.
Pappa var på kurs och hade inte telefonen med sig. Grannen jag kom att tänka på hade bara en trasig bil just nu.
Maltes matte fick dock tag på sin man som hon beordrade att åka från jobbet inne i stan för att komma och hämta oss.
Det kändes verkligen som världens längsta halvtimma innan han äntligen kom.

Efter att vi fått hjälp med tryckförband vid vårdcentralen.

I bilen blev Goofy alltmer loj och slöt ögonen och var oroväckande still. Inte så att jag trodde att han skulle dö, men väl bli medvetslös eller nå’t, vilket nog inte hade varit helt bra.

När vi väl kom till Ultuna och öppnade bildörren, kvicknade han dock till lite grann igen och skulle prompt upp och sitta. Det var ett sådant där riktigt hjärtskärande och gnyende skall han gav ifrån sig när han stödde sig på tassen och blev påmind om att han var skadad.

Vi fick låna en bår som vi rullade in honom på och sedan fick vi vänta i ett eget rum. Det tog väl en timma innan veterinären kunde komma in till oss.
Men Goofy verkade pigga på sig alltmer och vid ett tillfälle ville han t.o.m. väldigt gärna upp och fram och hälsa på en kvartett med jyckar som gick förbi i korridoren.

Väntan på Ultuna...

Han var jätteduktig även där och låg snällt kvar (vilket kanske känns självklart för oss, men knappast för honom) på golvet även fast det både skälldes, gnälldes, gnyddes och annat runt i kring.
Av filten vi fick låna från VC, gjorde jag en liten kudde för att ha tassen i åtminstone hyfsat högt läge. Han fann sig även i det.

Mer väntan...

Veterinären som till slut kom in till oss var väldigt lugn, trevlig, förstående och bra. Hon lyssnade på hjärtat, kollade tandkött efter tecken på blodbrist och lite andra allmänna undersökningar för att se så att han inte hamnat i chock eller mådde dåligt på andra sätt.
Hon sa att han var vid väldigt god vigör, under omständigheterna och att jag inte behövde oroa mig över hans hälsa på det viset.
Hon förklarade att det finns en ganska stor risk att en eller flera senor gått av vid tassen och att han då skulle behöva sövas och opereras.
Av den anledningen valde hon att låta tryckförbandet sitta kvar tills dess de kunde titta noggrannare på honom. Risken fanns ju annars att de tar bort förbandet bara för att konstatera att ”ja, vi måste söva” och då måste försöka få dit ett nytt förband igen, vilket kanske inte blir lika bra och det till slut gjort mer skada än nytta.

Och ännu mer väntan...

Vi bestämde också att han skulle stanna kvar där direkt, så jag slapp sitta halva natten och vänta bara för att sedan ändå kanske få åka hem eftersom han behöver opereras.
Så vi gjorde alla papper klara och sedan fick jag se min krigare linka iväg med veterinärtjejen.
(Hon gick iväg med honom först, så att han inte skulle uppleva det som att jag gick ifrån och lämnade honom där.)
Men han följde så glatt med henne och tittade knappt åt mitt håll (*lite snyft*).

Det kändes märkligt att komma ut därifrån utan Goofy och med bara filtar, en matskål, en flaska vatten, försäkringspapper och ett koppel.
Papsen kom och hämtade mig och sedan har kvällen ägnats åt att rapportera till mamsen plus att vi gick förbi Maltes matte och lugnade henne också.
Hon blev tydligen väldigt chockad och uppriven efter allt som hände.

Nu är han dock på det bästa stället han kan vara på just nu och jag är så glad att det gått så bra som det gjort.
Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över alla människor som hjälpte till, särskilt personalen på vårdcentralen för deras enorma engagemang.
Och till Malte-husse, som stack iväg från sitt jobb bara för att skjutsa oss!

Det är dock väldigt tomt här hemma nu.
Ingen slyngel som kommer farande och viftar ner allt i sin väg med sin svans när jag ropar.
Ingen sjusovande yngling som drömmer, gnäller, skäller och springer i sömnen.
Och snarkar.

Nu kan jag bara vänta på att de ringer och meddelar hur det gått.
Jag är så glad att jag inte snålade in på försäkring. Veterinären tippade nämligen på mellan 5-10 000 kr.
Jag ber till min diffusa men ändå högre makt att han klarat senorna och ”bara” behöver sys ihop.
6-8 veckor med gipsskena känns som ett smått påfrestande alternativ.
Men så länge jag får hem min älskade slyngel i en bit spelar ingenting annat någon roll just nu.

Självrisker och annat är bara pengar.
De går att skaffa nya.

Älskade Goofy.
Älskade tuffing.

I natt får husse sova ensam...

(Sedan vill jag långsamt strypa alla idioter som slänger och krossar glas ute i naturen.)